Ja, det är en av de tankar som dragit igenom mitt huvud idag. Jag hoppas att du inte har missat Mia Skäringer´s karaktär "Tabita"?! Hon är verkligen värd att lägga märke till, och nu förutsätter jag att du vet vem jag menar :o) Idag såg jag i alla fall ett exempel av "en Tabita" och jag undrar i mitt stilla sinne om kvinnan ifråga har sett "Mia och Klara" och/eller "Mia på Grötö" och lagt märke till likheten. Vet man om sånt? Jag menar absolut inte att vara fördömande eller elak, det är bara en observation och lite skruvade funderingar. Och andra sidan så kanske någon ser mig och tänker liknande grejer - vet inte vem jag skulle kunna vara ett liknande exempel av, men och andra sidan är ju jag väldigt partisk i den här frågan!! :o)
En annan sak som slog mig idag är att jag undrar jag vad alla kollektivt pendlande människor gjorde för att avskärma sig från andra medresenärer - innan Metro började med sina gratis-tidningar och innan vi kunde plugga in musik/ljudböcker/radio i öronen? På tunnelbanan/pendeln sitter säkert 95% av alla resenärer med nosen riktad mot antingen en Metro eller annan tidning/bok, eller har sladdar som sticker ut ur öronen. Jag gör också det. Jag vill också ha någonstans att rikta uppmärksamheten och jag vill inte heller stirra på de andra som klämmer in sig i vagnen. Jag vill också "gå in i min bubbla" och försöka ignorera stressen, trängseln och den konstigt obekväma känslan som infinner sig där man trängs med en massa människor som man inte känner. Så hur gjorde man med sådant förut?! Hade "alla" med sig en bok? Tittade "alla" i taket, golvet eller ut genom fönstret? Det sistnämnda går ju finfint när man är ovan jord.. I tunnelbanan känns det bara skumt!
Sov gott!
/Veronica
På fråga ett svarar jag Nej. Tabita vet inte att hon är en Tabita.
SvaraRaderaPå fråga två (?)svarar jag att vi som var med på den tiden tittade ut genom fönstret. Lite nackspärr fick man, men inte gam-nacke som alla som tittar på sin mobil eller "padda" får...MoP (såklart...)